Mitt 2014 - Hästväg
2014 är snart slut. För mig har det varit ett alldeles speciellt år där jag har utvecklats väldigt mycket inom ridningen. Jag har stött på utmaningar och sorg men även framgång och glädje.
I början av året slutade jag rida Diana. Min hopprädsla hade gått överstyr och jag ville sitta på en säkrare häst för att komma över den. Jag började rida på Anna Bell och Oliver, farmförallt Oliver. Han lärde mig en hel del. I början tyckte jag att han var jättetråkig men när jag väl lärde mig att hoppa honom på rätt sätt så kom en helt annan ponny fram och han blev otroligt rolig. Det är tack vare honom som jag idag kan säga att min hopprädsla är helt borta. Då kunde jag knappt hoppa 50 cm utan att det vred till sig i magen och jag mådde illa. Nu kan jag hoppa 90 cm utan att behöva tänka en andra gång.
I början av året slutade jag rida Diana. Min hopprädsla hade gått överstyr och jag ville sitta på en säkrare häst för att komma över den. Jag började rida på Anna Bell och Oliver, farmförallt Oliver. Han lärde mig en hel del. I början tyckte jag att han var jättetråkig men när jag väl lärde mig att hoppa honom på rätt sätt så kom en helt annan ponny fram och han blev otroligt rolig. Det är tack vare honom som jag idag kan säga att min hopprädsla är helt borta. Då kunde jag knappt hoppa 50 cm utan att det vred till sig i magen och jag mådde illa. Nu kan jag hoppa 90 cm utan att behöva tänka en andra gång.
På sportlovet flyttade Ivar vilket jag mådde jättedåligt över. Jag tyckte det var oehört tråkigt att inte få rida honom mer då jag hade jättekul på. Han trivdes inte på Ekholmsnäs efter att hans kompis, Erro, hade sålts. Jag vet var han står nu och känner hon som har stället. Jag har varit där och hälsat på några gånger, men det kommer ändå aldrig att bli så som vi hade det. Han var en otroligt snäll ponny, och inte minst duktig.
Strax innan sommarlovet red jag för en tjej i hoppgruppen efter mig och fick då sitta på Eminem. Den gången klådde jag mitt höjdrekord och hoppade 1.05 vilket jag är stolt att jag ens klarade av då. Jag hade bara hoppat 50 centimeter på en clear round med Eminem tidigare. Jag var fortfarande lite nervös i hoppningen. Eminem är verkligen en jättesnäll häst för jag lyckades hoppa honom utan problem, något jag inte trodde. Snäll ponny det där alltså!
Sedan blev det sommarlov och den 6 juli kom världens goaste ponny till mig och jag hade henne i fyra veckor. Emma heter hon. Hon var envis så fort man krävde av henne, hon ställde till det för mig. Jag var dygnsur efter varenda ridpass i början. Det var få pass som jag ens kunde galoppera på henne utan problem. Men hon var ändå så snäll i hanteringen. Hon var också världens gosigaste. Det enda problemet vi hade var det här med att jobba, vilket vi inte riktigt var överens om. Men några få pass var hon fruktansvärt fin. Det var med sorg i hjärtat som jag lämnade tillbaks henne den 2 augusti och jag saknar henne jättemycket.
Efter sommaren började jag med att rida en del olika hästar men det tog inte lång tid innan jag började rida Diana igen. Hon har verkligen blivit mycket bättre sedan jag red henne sist. Vi har startat en clear round felfritt, hon stannade på ett hinder men jag tryckte på henne så hon hoppade det ändå och vi blev därmed felfria. Vi har hoppat 90 tillsammans och jag litar på henne mycket mer nu även om hon stannar ibland men man märker oftast varför hon stannar.
Den 13 september blev jag även medryttare på Fidla. Jag hade inga förväntningar på henne i början och jag har fått höra av många: Börja inte rida Islandshäst, det förstör din ridning. Fidla var inte min första medryttarhäst som var islandshäst ändå så jag tänkte isåfall är min ridning redan förstörd. Plus att jag visste om att det går alldeles utmärkt att rida en islandshäst normalt så jag förstod inte problemet. I början lärde jag mest känna henne. Men sedan prövade jag hoppa med henne en gång och även om det gick jättedåligt så tyckte jag att det var kul. Därför frågade jag ägaren om jag fick börja hoppa med henne lite oftare för att utveckla henne i hoppningen. Sagt och gjort. Även om det är en lång väg kvar till vi ens kan starta en klubbtävling på stockby så har vi kommit en bit. I början förstod hon inte det där med att hoppa över hindret. Det högsta vi har hoppat i nuläget är 80 cm och längre ska vi komma. Hon är jätteduktig, problemet är nog framförallt att hon inte tror på sigsjälv. Vi har också startat L:C på en dressyrtävling vilket inte alls gick bra då hon inte ville fatta galopp överhuvudtaget så vi hamnade på 50:% tror jag.
Detta är väl det som hänt i år antar jag. Jag har haft ett jättebra hästår som sagt, och jag ångrar ingenting. Framförallt inte Fidla, jag vill bara utvecka och utveckla henne i hoppningen mer och mer. Mitt mål med henne är att kunna starta L:D i hoppning. Jag har massa mål med ridningen 2015 men det kommer i ett annat inlägg.
