För ett år och en månad sedan red jag Bisa för första gången, när hon precis kommit till Stockby. Blev kär i henne direkt. Jag kommer ihåg första hoppningen, alltså herregud hahah.. En ponny som knappt gick framåt, stannade på flera hinder och när hon väl hoppade så följde jag knappt med. Tror det var en gång jag fick ett bra språng med hyfsad "synk" mellan oss två. Efter det hoppade jag henne inte förren höstterminen 2013.

I höstas, på vår första hopplektion alltså, så lyckades vi galoppera rakt igenom ett hinder, i princip alla språng blev knas och trots att hindren inte låg på högre än 60 cm så hade vi fullt sjå med att komma över dem. Andra hopplektionen sprang hon undan, lyssnade inte ett dugg på min skänkel eller de vändande hjälperna, snubblade över bommar så vi nästan brakade rätt in i ett hinder och så vidare. Det är verkligen heeelt sjukt vad vi utvecklats!

Nu så har vi kommit över ett tittigt, smalt räcke på 90-95 cm, trippelbarrar, titthinder och så vidare helt utan större problem. Samtidigt som jag har blivit bättre på att rida henne så har vi två blivit tightare vilket gjort att hon litar mer på att jag väljer det bästa för henne i olika lägen. Jag litar på Bisa till 100 %, jag vet att hon kommer ställa upp för mig och jag är inte osäker i hoppningen längre, tack vare det här sexåriga lilla ponnystoet!

Synd att jag inte har någon video att visa er nu & då liksom, men ni anar inte vilken skillnad det är. Mina kompisar kan nog intyga. Även om det inte alltid går fläckfritt och att jag ibland bara vill lägga mig ner och gråta för att det gått så dåligt på ett ridpass, så älskar jag den här ponnyn oerhört mycket. Världens underbaraste ponny, det är Bisa det!